Häromveckan disputerade forskaren Axel Vikström vid Örebros Universitet med en avhandling om hur Sveriges ”superrika” porträtteras i media. I avhandlingen framgår att media gillar att både förfäras och förföras över rikedomen, i synnerhet enskilda fall, men att vi sällan ifrågasätter mekanismerna bakom rikedomen. Syftet med avhandlingen var att undersöka om medias rapportering bidrar till att normalisera förmögenhetskoncentrationen. Det var en vältajmad avhandling då de återkommande konflikterna kring beskattningen av riskkapitalisternas inkomster åter blossat upp då Skatteverket upptaxerat ett antal individer inom branschen. Precis som hypotesen i Axel Vikströms avhandling så landar diskussionen i det partikulära (skatteregler) snarare än att se det större perspektivet.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 17 den 22 april
Riskkapitalbolagens egen förening SVCA var inte sena med att reagera. I ett brev citerat av SvD skriver de att ”enda sättet att överleva finansiellt blir att flytta utomlands och sälja de flesta tillgångarna i Sverige” om inte Skatteverket byter linje. Nåja, att tala om överlevnad framstår som lite överdrivet. Det torde dessutom vara uppenbart att om dessa individer lägger stora resurser på att skapa komplicerade organisationsstrukturer med skalbolag, hemvister i skatteparadis, esoteriska upplägg där man kallar sina inkomster för något annat än vad de är och inte arbetar som anställda utan som ”rådgivare” och så vidare i all oändlighet, ja då öppnar man också dörren för granskning. Ett tips om de vill ha mer förutsägbar beskattning är att låta sig taxeras som oss andra löntagare. Trots allt är Sverige förmånligt på den punkten, vi har hög, men långt ifrån högst marginalskatt jämfört med andra EU-länder och här är såväl arvs- som gåvo- och statlig fastighetsskatt slopad.
Mer intressant än beskattningen av enskilda anställda (rådgivare?) inom PE-bolagen tycker jag ändå är den roll som sektorn spelar i vår ekonomi. Svenskt Näringsliv menar att den är jätteviktig och anför bland annat storleken på PE-bolagens ägande som argument, närmare bestämt omkring 5 procent av BNP. Underförstått skulle alltså detta försvinna om ledande befattningshavare flyttar utomlands. Det är ett problematiskt argument av flera anledningar.
För det första handlar det om att enskilda individer hotar med att flytta, inte företaget, även om det givetvis finns ett samband däremellan. För det andra så sägs då implicit att PE-bolagen investerar i Norden av någon sorts sentimentalitetsskäl, och om ledningen inte bor här så tar de pengarna med sig. Sist men inte minst så har dessutom flyttlasset redan gått i stor utsträckning. Det var länge sedan de stora PE-bolagen var svenska angelägenheter. De investerar redan idag över hela Europa och jag är övertygad om att de investerar där de kan generera högst förväntad avkastning. Finns den avkastningen i Sverige så är det hit pengarna går, finns den annorstädes så går pengarna dit.
Även Professor Magnus Henrekson vid IFN var snabb att rycka ut till PE-bolagens försvar efter Skatteverkets beslut i en debattartikel där även han menar att de är viktiga för Sverige. Hur viktiga kan han dock inte svara på då ”att vetenskapligt belägga PE-bolagens tillväxteffekter är svårt” men samtidigt menar han att studierna ”antyder en betydande” effekt. Antyder är det operativa ordet här, osedvanligt vagt för att komma från en akademiker som borde kunna finna stöd i forskningen. Jag har viss sympati med att det är knepig materia att undersöka vilken effekt olika ägarformer har och som i all samhällsvetenskap är det många variabler att beakta i en okontrollerad miljö långt ifrån ett laboratorium. Men det borde ändå gå att se någonting. Longitudinella studier borde visa om pe-ägande ger bestående förändringar i tillväxt och lönsamhet, komparativa studier borde kunna visa om pe-ägda bolag sticker ut mot jämförelsebolag på olika nyckeltal osv. Om inte vetenskapen kan ge några besked så kanske börsen är ett alternativ?
I en intressant genomgång av Affärsvärlden över noteringar sedan 2017 med ett urval av 436 bolag granskade Affärsvärlden de 50 största noteringarna. AFV fann att ägarledda bolag gått bättre än riskkapitalägda under det första året på börsen. Med ägarledda avses bolag där nyckelpersoner i bolaget har minst 25 procent av ägandet och den gruppen bolag utklassade index.
Under samma period gick fd. riskkapitalägda bolag ungefär som gruppen i stort. Även en genomgång av detta slag har sina metodologiska utmaningar. Kanske går riskkapitalbolagens noteringar bättre på längre sikt? Det framstår dock som högst osannolikt då PE-bolagen har en kort investeringshorisont på några år och under denna period försöker man maximera värdet och sälja på toppen, så att det skulle uppstå någon större förändring efter att de är klara och skickat innehavet vidare är osannolikt. Och om det händer så är det ju efter att PE-bolagen lämnat och effekten således inte direkt hänförlig till deras arbete. Möjligen är PE-bolagens erkända skicklighet att berika sig själva en faktor, då de bolag som kommer till börsen strukturerats med säljarnas bästa för ögonen och lite lämnas på bordet för de nya ägarna. Alternativt att det finns en bias i vilka bolag som kommer till börsen kontra säljs till industriella köpare eller andra PE-bolag. Oaktat vilket kanske man som prof. Henrekson kan kalla det en ”indikation” på att fd. PE-ägda bolag inte är någon höjdare på börsen.
Men det betyder ju inte att PE-bolagen saknar funktion. De representerar trots allt väldigt mycket kapital. Kanske är det som Oliver Stones karaktär Gordon Gekko säger i Wall Street, att finansiella ägare sätter fart på trötta företag? Oaktat vilket kommer diskussionen om PE-bolagens roll garanterat att fortsätta, liksom skattetvisterna och några entydiga svar lär vi inte få.
Vår erfarenhet på Börsveckan är att långsiktiga ägare av kött och blod är det bästa för företagen och därmed också aktieägarna. Vad gäller tillgången på kapital, riskvilligt eller ej, kommer jag förlita mig på en av kapitalismens grundpelare: Finns det bra investeringar att göra kommer kapital att söka sig dit, och om PE-bolagens höjdare bor i Sverige eller Schweiz lär spela mindre roll.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 17 den 22 april
